Riccò sparkades ut från Tour de France 2008 efter att ha korsat mållinjen först på två etapper. Han testade då positivt för EPO-CERA. Samma år "vann" han två etapper i Giro d'Italia där han även placerade sig på en andraplats i sammandraget.
Under avstängningen efter hans positiva test från Touren har hans attityd gentemot sporten varit nonchalant och han har hävdat sig vara en hjälte och stjärna oavsett vad han stoppat i sig, samt sagt att för de riktiga fansen så spelar det ingen roll om han dopat sig eller inte. Föga överraskande således att han skulle åka dit igen - det var mest en fråga om när.
På det svenska cykelforat happymtb finns en tråd om Riccòs senaste snedsteg och det som förvånar mig är att flera tar fuskarens parti och sätter honom i offer-rollen, samt menar att det är förbund och arrangörer som är de riktiga skurkarna. De som uttrycker denna åsikt har fel. Om man inte följer de regler som arrangörer och förbund satt upp så har man ingen rätt att delta i deras verksamhet. Det är ett enkelt val - delta och spela enligt reglerna, eller fuska och stanna utanför. Det är inte synd om Riccardo Riccò för att han saknar moral. Dem det är synd om är de ärliga, odopade atleterna som gång på gång tvingas se på när rötägg som Riccò, Di Luca, Valverde, Kohl, Schumacher, Vinokourov, Axelsson, Piepoli, Rebellin, Sella, Mosquera, och många fler förstör sporten som är deras levebröd. Det är de som är offren - inte Riccardo Riccò.
På Cyclingnews finns en läsvärd krönika om det inträffade, samt flera artiklar där Riccòs konkurrenter säger sin mening. Cancellara vill skicka honom till månen och Cavendish hoppas att han blir någons "prison bitch".
0 kommentarer:
Skicka en kommentar